• Bildgalleri»

Bilder från området och

föreningens aktiviteter

• Medlemsforum »

Forum för utbyte av

information och ideer mellan föreningens medlemmar

Johannelunds koloniträdgårdsförening

Margits berättelse

 

Från igenvuxen äng till blomstrande koloniträdgård

 

Allt var en enda stor igenvuxen äng när stolparna stakades ut år 1972. Denna äng hade legat i träda sex år efter Sandbergs överlåtande av arrendet av trädgårdsmarken till ”stan”. Meterhögt gräs, kvickrot, kers och allt annat tänkbart ogräs växte här. Hur skulle vi få fram någon jord här? En del kom dragandes med liar, vilket var det bästa, men också jordfräsar som var det sämsta. Vi hade också lyckats låna en slåttermaskin som många utnyttjade.

 

Hallonplantor ersatte ogräs och rötter

 

Efter många turer med olika förfaringssätt fick vi äntligen fram gräsrötterna. Här kom det värsta; en intensiv rotmassa på ca 30-40 centimeters djup i hela vårt område. Vi slet med detta elände i två-tre år innan vi kunde få någonting att slå rot och växa. I takt med rotfrukter och annat växte också kvickroten och kersen. Det gällde att hålla undan detta efterhängsna och hatade elände som dock aldrig tycktes avta.

 

Men trägen vinner. De var duktiga och tålmodiga medlemmar; de gav sig inte. Så fick vi äntligen lön för mödan. Våra omsorgsfullt satta hallonplantor satte fart och allt annat nerpåtat fick sent omsider rotfäste. Nu var det i alla fall någonting som kunde kallas en odlingslott!

 

Staden inspekterade

 

Ja, nu skulle väl allting vara frid och fröjd, men nej då. Vi hade någonting som snirklade runt varje lott – gångstigar kors och tvärs överallt. En delegation från Stockholms fastighetsförvaltning med dåvarande representant G. Jeppsson med Walter Feiler i släptåg talade om för oss att ”kostigarna” skulle bort och att det i stället skulle anläggas snygga och prydliga gångar. Vad var nu detta? Skulle vi jobba utanför lotterna också? Räckte det inte att vi med svett och möda lyckats få fram jorden! Det här var ändå i mesta laget!

 

Gångarna anlades

 

Det var till att staka fram gångar, beställa sand och grus, köpa skottkärror och annat tillbehör. Och det värsta av allt: såga ned fruktträden som stod i vägen. Det gick väl an att såga, men du milde, de jättestora trädrötterna skulle sedan brytas loss. Ja, det var minst sagt karlatag att få bort allt. Med mycket möda och stort besvär blev också det klart.

 

Och hur i all världen skulle vi få någon stil på gångarna? Jo, med spade och bitvis med spett var det till att gräva igen, fastän vi hade fått mer än nog av den varan. Det gick långsamt men säkert. Och till slut hade vi snygga och ”rena” gångar. Det började likna något – en koloniträdgård.

 

En av pionjärerna

Margit Parmenborn

Kolonist på lott nr 51

 

(Margit skrev denna berättelse år 1992 inför koloniträdgårdsföreningens 20-årsjubileum.)